Moa Ericson

Oj oj oj, nu händer det grejer här.
En hemlis som snart ska avslöjas.

and here we go...

JAG VAR EMO! (som ovetande folk brukar kalla det)
Ja, just precis. Ni såg rätt. För ungefär två år sedan så klädde mig i svart och sminkande mig hur illa som helst. Jag var kopiöst deprimerad och led av stress. Jag var sjuk!
Jag sov aldrig om nätterna och började hallucinera och betedde mig jätte konstigt.
Jag var jätte hetsig och spydig i jämtemot andra. Jag var helt enkelt hemsk!
Jag rökte och skolkade och umgicks med "fel personer". Så sa iallafall de vuxna.
Jag vet inte riktigt om man kan säga så. Visst påverkades jag av de jag umgicks med men samtidigt inser jag nu att lite har jag väl mig själv att skylla.
Men då, då tog jag aldrig tag i saker, jag hamnade bara i bråk med alla och misskötte mig helt katastrofalt dåligt. Mina föräldrar och folk i min närhet kände snart inte igen mig längre och började att ta mer och mer avstånd ifrån mig. Men jag förtsod som vanligt ingening och började bara att må mer och mer dåligt. Jag slutade tills slut tvätta mig och gick in i väggen helt. Jag sökte mig till killar som jag trodde kunde få mig att må bättre. Gud vad fel jag hade. Jag fick ju ingen känsla av att jag kunde klara mig själv. Utan jag förlitade mig helt på andra och det blev ju bara mer fel. Jag blev så sårad som en männsika kunde bli och jag fick bära allt på mina axlar. Jag tog på mig för mycket ansvar för andras skit att jag inte kunde ta hand om mig själv längre. Det var det som hände med mig! Tillslut tog allt slut. Allt bara rasade.
Pappa fick ta ledigt ifrån skolan till mig. Jag var hemma i några dagarn tills jag hade repat mig så pass att jag kunde ta tag i mitt liv. Jag skaffade några nya vänner som fick mig på andra vägar. Skolan blev mer och mer viktigare. Jag är så ledsen över det här. Det händer och det händer ganska ofta att jag är ledsen över det här fortfarande. Jag kan inte låta bli att tänka på vad jag skulle åstakommit med mig själv och min skolkarriär om jag inte börjat som jag gjorde. Det är så jobbigt att tänka på det när jag vet att jag egentligen kan så mycket bättre än vad jag har fått visat. De flesta klasskamrater visade mig ingen respekt och inte lärarna heller. Även fast jag sakta men säkert ändrade mig till det bättre så fick jag ingen uppmärksamhet, ingenting som tydde på att de brydde sig om min framgång. Jag är så glad att jag nu slutat högstadiet.
Jag kan knappt vänta tills jag får börja om, börja om på gymnasiet.
Där ingen känner igen mig och mina kunskaper och inga lärare som känner igen det förflutna...

Där fick ni höra en liten del av det mörkaste kapitlet i mitt liv.

- Moa.